Jag trodde aldirg att jag skulle bli en sån där som föll för söta saker och är tvungen att visa hela världen att hon är kär. Inte en sån där som kan gå runt med ett fåningt leende och räkna dagar och timmar. Inte en sån där som kan ha så ont i hjärtat för att kärleken är många mil ifrån.

Jag trodde helt enkelt att jag skulle vara starkare och ha större motståndskraft, men jag blev fångad och bortblåst av den finaste pojken i världen. Så jag kunde inte stå emot.

Nu ligger jag här i min säng i Växjö, han byter däck i Sundsvall. Kudden luktar fortfarande som honom och vi pratade nyss en halvtimme i telefon. Det öär långt mellan Växjö och Sundsvall men det går, och det går faktiskt riktigt bra. Såklart att det inte är kul men det är helt klart värt de där milen. För det är med honom jag är lycklig! Och alla vill väl vara lyckliga, så varför skulle det inte v

        

Det är nästan läskigt. Läskigt att något så nytt kan kännas så bra och självklart liksom.

För vi har inte känt varandra i sju år, inte träffats dagligen någonsin men ändå så har du mitt hjärta.
Det är banne mig riktigt fint!

Jag vill bara hoppa runt, skrika och skratta!

Jag fick precis mail från Nienke, hon som tog hand om oss små i Zwolle. Det var en liten update om vad som händer där nu och vad den nya gruppen har för sig.



Zwolle, jag kommer aldrig att komma över dig.

Kvällen var de Luxe, bästa på länge!

Seriös-Sas 2 år, Seriös-Hassan 3 år.

Vilket team!

Någon var här inne i går och läste, än finns det hopp för mänskligheten!

http://hassaniholland.blogg.se/

Jag är sjuk. Men det ska vi inte sörja, för det finns så mycket annat att glädjas åt. Till exempel att de senaste fyra dagarna i mitt liv varit riktigt bra.

Precis hemkommen från ett pass på Friskis&Svettis. Svettigt var det, och armar hit och dit, men skönt att få röra lite på sig. Dock så måste denna form av motion ses som ett svenskt fenomen. Människor i alla åldrar och former hoppar runt i en ring och viftar med händer och fötter till lite klämkäck musik och en ledare med ett stort leende. Lite sådär småmysigt är det, men inte så landet lagom. Jag ska undersöka hur Holländare motionerar, i värsta fall får jag väl starta ett litet friskis där nere i Zwolle, eller Svålet som en viss person uttryckte det.

Ingen lugn och ro, i torsdags kom jag till stan efter några dagar på Lidingö men då var det bara att sätta igång med sitt liv igen. På fredagen var jag in och hälsade på hos ungdomsavdelningen på kommunen en sista gång innan jag åker iväg, lämnade även in papper på vilka som blir förmånstagare om jag skulle kollavippa där i utlandet.

Angående rubriken så kan jag säga att 19 varit det heliga numret denna vecka. Aldrig har jag räknat till nitton så många gånger som jag gjort dessa tre dagar. Det kan nog bero på att det var nitton busiga ungar i min grupp, som jag har räknat konstant så att ingen skulle ha försvunnit. Men idag så var det nitton ungar som gick hem, glada och trötta.