Jag trodde aldirg att jag skulle bli en sån där som föll för söta saker och är tvungen att visa hela världen att hon är kär. Inte en sån där som kan gå runt med ett fåningt leende och räkna dagar och timmar. Inte en sån där som kan ha så ont i hjärtat för att kärleken är många mil ifrån.

Jag trodde helt enkelt att jag skulle vara starkare och ha större motståndskraft, men jag blev fångad och bortblåst av den finaste pojken i världen. Så jag kunde inte stå emot.

Nu ligger jag här i min säng i Växjö, han byter däck i Sundsvall. Kudden luktar fortfarande som honom och vi pratade nyss en halvtimme i telefon. Det öär långt mellan Växjö och Sundsvall men det går, och det går faktiskt riktigt bra. Såklart att det inte är kul men det är helt klart värt de där milen. För det är med honom jag är lycklig! Och alla vill väl vara lyckliga, så varför skulle det inte v